MINI Countryman: Maximal minimalism i förstorad kostym

Alla känner till att Mini föddes 1959, i en tid då Storbritannien drabbades av bränslekris och invånarna behövde en liten, ekonomisk men samtidigt praktisk bil. Den brittiske ingenjören Sir Alec Issigonis fick uppdraget att skapa något mindre än en vanlig familjebil, men ändå rymligt nog för fyra personer och deras bagage. Resultatet blev en banbrytande design: framhjulsdrift, tvärställd motor under huven och hjulen placerade i bilens hörn för maximal kupéutrymme. Så föddes original-Minin, unik både till utseende och funktion.

Mini blev snabbt mycket mer än bara en teknisk innovation – den blev ett kulturellt fenomen under 1960-talet och symboliserade brittisk popkultur, körd av allt från The Beatles till Londons modemedvetna. På tävlingsbanorna överraskade den större konkurrenter, särskilt i Monte Carlo-rallyt, och byggde upp ett rykte som gigantdödare.

Ägarskapet om märket bytte händer flera gånger, via British Leyland och Rover Group, innan BMW köpte Rover 1994. BMW valde slutligen att göra Mini till ett eget varumärke och lanserade en ny generation 2001. Den nya Minin var större, säkrare och mer avancerad, men höll ändå fast vid ursprungets själ och formspråk.

Sedan dess har Mini utvecklats från en nischmodell till en hel familj med halvkombi, cabriolet, coupé, roadster, Clubman – och förstås Countryman. Varje ny modell har tänjt på gränserna för vad en Mini kan vara, men alltid bevarat grundidén: personlig körglädje i kompakt format.

Idag står Mini som ett globalt märke som kombinerar retrocharm med modern teknik och förenar brittisk design med tysk ingenjörskonst. Trots namnet är Minis avtryck i bilvärlden allt annat än minimalt.

En gång var Mini mer ett statement än en bil – ett rullande bevis på smarthet, kompakthet och brittisk särprägel. Nu representerar Countryman dess största och kanske mest omdiskuterade form hittills. Det är fortfarande en Mini, men bara på samma sätt som flaskvatten är 'vatten' när det säljs dyrt, kolsyrat och i champagneflaska.

Countryman har en nyckelroll i dagens Mini-utbud. Tredje generationen har vuxit med 13 cm jämfört med föregångaren och mäter nu 4,44 meter – längre än första Range Rover. Sir Alec Issigonis hade nog lyft på ögonbrynen, eller möjligen tagit sig ett litet glas brandy.

Har Countryman därmed svikit sina rötter? Inte nödvändigtvis.

Historien om Countryman började 2010 när BMW bestämde sig för att tänja ut Mini mot outforskad mark: familjebilssegmentet. Det var ett vågat steg – ingen visste om någon ville ha en stor Mini. Men satsningen lyckades, särskilt i Europa där andra generationen stod för en tredjedel av Minis försäljning i Frankrike. Nu tar senaste Countryman plats som både familjebil och flaggskepp för märket.

Dagens Countryman står stadigt med ena foten i Mini-historien och den andra i BMW:s värld. Byggd i Leipzig, inte Oxford, och erbjuds för första gången både med bensinmotorer och helt elektriska drivlinor – ett stort steg för Mini. Countryman är inte längre bara en stor Mini, utan en Mini som vill vara något för alla, vilket är allt annat än enkelt.

Om du inte följt bilvärlden på femton år och någon viskar 'Mini', väntar du dig knappast 4,5 meter bil, två meters bredd och en front som mer påminner om en linjal än en stadsbil. Men det är precis vad nya, tredje generationens Countryman är – en Mini med pondus, som vill sitta vid vuxenbordet och gör det utan att be om ursäkt.

Där föregångaren balanserade mellan små SUV:ar, tar nya Countryman plats i C-segmentet för kompakta SUV:ar. Ja, det är den största Minin någonsin. Med en längd på 4444 mm, höjd på 1660 mm och bredd (med speglar) på 2070 mm är Countryman större än både Nissan Qashqai, Volkswagen T-Roc och äldre Honda CR-V. Att jämföra med ursprungs-Minin är som att jämföra en espresso med en hink latte.

Ändå är hela paketet insvept i en design som inte skäms för sitt arv. Fronten har en stor, kantig grill, mer geometrisk än tidigare men omisskännligt Mini. Strålkastarna har rakare hörn men bjuder fortfarande på det där vänliga uttrycket.

Från sidan betonas robustheten av nästan lodräta hjulhus och hög midjelinje. Karosslinjerna är renare och modernare – inget känns överflödigt, men inte heller kliniskt. Taket är förstås i kontrasterande färg, för en Mini utan det är som en hamburgare utan ost: det går, men är ingen favorit.

Den C-formade bakstolpen skär visuellt av taket och påminner om Range Rover Evoque, samtidigt som den döljer de utdragna proportionerna.

Bak syns de typiska vertikala bakljusen, nu ännu mer utmärkande och med Union Jack-tema. Landet 'Countryman' står i stora bokstäver på bakluckan, och registreringsskylten sitter lågt för ett mer tysktigt intryck. Helheten är riktigt stilren, med djärva färgalternativ att välja på.

Mini har lyckats blåsa upp sin mest lekfulla modell till SUV-storlek utan att tappa identiteten. Det här är varken en BMW med plastskärmar eller gamla Mini – snarare något mittemellan, som en clown i kostym som bara skämtar för de invigda.

På insidan har Mini tagit ett modigt grepp och ritat om allt från grunden. Resultatet känns som en pop up-installation från London Design Week, med stolar och en instrumentbräda – och det fungerar förvånansvärt bra.

Mest iögonfallande är världens första helt runda OLED-skärm på 9,5 tum, centrerad på panelen. Tänk dig en högupplöst tallrik för bilens alla funktioner. Skärmen, tillverkad av Samsung, är så skarp och färgstark att det känns som om någon lämnat Netflix-menyn öppen på mittkonsolen. Här finns allt: hastighet, navigation, inställningar, animationer, stämningsbelysning och till och med en digital bulldogg vid namn Spike.

Den runda displayen är bilens hjärna. Nästan alla fysiska knappar är borta, ersatta av en smal rad vippbrytare under skärmen för de viktigaste funktionerna. Resten styrs via touch, röst eller gester. Är det smidigt? Det beror på om du gillar att botanisera i iPhone-menyer eller föredrar enkelheten hos en CD-spelare – först känns menyerna snåriga, men man vänjer sig och gränssnittet bjuder på roliga detaljer. Tryck på gasen så dyker en liten raket upp. Go-kart-läget är givet, komplett med animationer, färgskiftningar och ljudeffekter som för tankarna till PlayStation.

All denna digitala teknik skulle kunna kännas kall, men Mini bryter av med kontrasterande material och ljus. Paneler och dörrsidor kläs i stickat tyg av återvunna PET-flaskor, upplysta av stämningsljus som ändrar färg beroende på körläge: grönt för Sport, lila för Zen, rött för lite mer attack. Interiören lever, reagerar och dansar med dig – särskilt läckert i mörker.

Stolarna är bekväma men fasta, med en sportig känsla typisk för Mini. Den klassiska go-kart-sittpositionen är borta – nu sitter man högre, nästan på en tron – men sikten ut är utmärkt. Baksätet är rymligare än någonsin tack vare längre hjulbas, med gott om plats för långa ben och huvuden. Endast mittplatsen är smal, och kardantunneln gör att tre i bredd passar bäst för barn eller gymnastiska släktingar.

Bagageutrymmet rymmer cirka 450 liter – inget rekord, men fullt tillräckligt för shoppingturen. Baksätet är delbart 40:20:40, går att fälla, skjuta och låsa i 'Cargo'-läge för stora saker. Gott om förvaring: trådlös mobilladdning, dolda fack, designade soptunnor och USB-C-uttag till alla.

Är allt perfekt? Nej. Android Auto och Apple CarPlay ser lite inklämda ut i den runda skärmen, vissa plastdetaljer drar ner kvalitetskänslan och skärmens ljusstyrka kan vara rave-klubbsstark nattetid. Men det är Mini – det ska vara annorlunda.

Under huven har nästan lika mycket förändrats som på insidan. Manuell låda är historia, diesel likaså, och alla motorer har nu minst mildhybridteknik. Vissa är mer elektrifierade än andra, och en variant är helt utan bensinmotor. Här är översikten:

Countryman C: Trestegad trotjänare för vardagsbruk. Basmodellen använder en 1,5-liters trecylindrig turbo med 48V mildhybrid, vilket gör stadskörningen mjukare och effektivare. Med 168 hk och 280 Nm räcker det gott för vardagen, särskilt som framhjulsdriven och lättare än fyrhjulsdrivna syskon. 0–100 km/h går på under 9 sekunder, och motorn är både karaktärsfullt sträv och välbalanserad. Den miljövänliga Minin, som den ska vara.

Countryman S All4: För den som vill ha lite extra sting men inte maxprestanda. S-modellen har en 2,0-liters turbofyra med 215 hk och 360 Nm. Fyrhjulsdrift och sjustegad dubbelkopplingslåda är standard. Den är snabb nog för att roa utan att bli vild, och paddlar samt justerbar fjädring höjer nöjet.

John Cooper Works All4: Om Mini vill utmana Porsche är detta vapnet. 296 hk, 0–100 km/h på cirka 5,5 sekunder och 250 km/h i toppfart. Allt på AWD-plattform med sänkt sportchassi och adaptiva dämpare.

Countryman Electric och SE All4: Här går Mini tyst men tappar inte fart. Enmotoriga Electric har framhjulsdrift, dubbla motorer ger SE All4 fyrhjulsdrift – 201 respektive 309 hk. SE är till och med snabbare än JCW på pappret, med 0–100 km/h på cirka 5,5 sekunder, och allt sker ljudlöst.

Batteriet på 66,5 kWh (cirka 64 kWh användbart) ger upp till 460 km räckvidd enligt WLTP. Inte bäst i klassen, men i nivå med konkurrenterna. 130 kW DC snabbladdning ger 10–80 procent på runt 30 minuter. SE All4 bjuder på stark och jämn acceleration, men batteriet lägger till cirka 450 kg. Elversionerna har dessutom eget ljudlandskap.

Bakom ratten känns Countryman förvånansvärt direkt trots ökad storlek, högre markfrigång och bredare spårvidd. Den höga sittpositionen ger bra överblick: du ser både motorhuven, trottoaren och grannens näsgrävning vid rödljuset. Låga fönster och stora speglar gör bilen lätt att placera. Vändcirkeln på runt 11,5 meter är inte bäst, men U-svängar går oftast smidigt.

Styrningen är lätt men inte död. Sportigare versioner får lite styvare fjädring. Countryman sväljer små gupp bra, men med 19-tums hjul och grov asfalt känns underlaget – om inte i sätet så i ryggen.

Den stora karossen och långa hjulbasen ger stabilitet på motorväg. Den går stadigt, kräver få rattkorrigeringar och ljudnivån är låg nog för samtal i 110 km/h. Vinden och däckljudet är väl dämpat.

Tillvalen inkluderar adaptiv farthållare med filhållning. Självkörande är det inte, men systemet håller dig centrerad och sköter det mesta – en teknik man knappt kunde drömma om på 90-talet.

På kurviga landsvägar kan fysikens lagar inte trollas bort, men Mini gör sitt bästa. Den svänger villigt, håller linjen och greppet är toppklass för klassen. Känslan i ratten är inte fulländad, men Countryman är sportigare än de flesta konkurrenter.

Men låt oss inte försköna för mycket. Det här är ingen sportbil, utan en familjebil med mer nerv än de flesta i segmentet.

Den sjustegade dubbelkopplingslådan är för det mesta smidig, men tvekar ibland – något man vänjer sig vid, precis som med mycket annat Mini.

2025 års Countryman är Minis mest avancerade bil hittills när det gäller säkerhet och förarassistans. Det är första modellen med nivå 2-autonomi, och fler sensorer och radar än på en mindre flygplats.

Den läser hastighetsskyltar, anpassar tempot, läser av kartor och bromsar om du blir för ivrig. Alla versioner har autobroms och kollisionsvarning som upptäcker fordon, fotgängare och cyklister. Bilen griper in om du slumrar till eller om ett fordon dyker upp vid korsning. Döda vinkeln-varnare och varning för korsande trafik bakåt ingår.

Countryman kan parkera sig själv, både längs och på tvären, med en knapptryckning. Backassistenten minns de senaste 50 meterna och återupprepar dem automatiskt – perfekt för trånga utfarter. Den valbara 360-graderskameran ger dig fågelperspektiv, nästan som Google Maps för bilen.

Karossen bygger på BMW X1 och är extremt vridstyv, med krockkuddar överallt och även fotgängarskydd: motorhuven höjs vid påkörning – en lösning som tidigare bara sågs på lyxbilar.

Vid olycka spelar den in händelsen från alla vinklar – som dashcam, fast inbyggd.

Som vanligt är de flesta finesser tillval eller reserverade för högre utrustningsnivåer. Adaptiv farthållare, filhållare och Matrix-LED är inte standard.

Nya Mini Countryman är samtidigt märkets mest ambitiösa och mest omdiskuterade modell: rymlig, säker, tekniktung och redo att möta köparnas krav – men med bibehållen Mini-personlighet.

Fördelar:
✔ Väldigt rymlig och flexibel – perfekt för familjen
✔ Utstickande, påkostad interiör – OLED-skärm, stämningsljus och återvunna material ger unik känsla
✔ Brett motorutbud
✔ Skarp körkänsla: exakt styrning, stabil väghållning
✔ Avancerad säkerhet och förarassistans
✔ Personlighet och lekfullhet som konkurrenterna ofta saknar

Nackdelar:
✘ Infotainment kan kännas rörigt, med mycket gömt i menyer
✘ Fast fjädring
✘ Priset sticker snabbt iväg över basnivån
✘ Inte särskilt 'mini' längre – fans av klassikern kan känna sig svikna

Countryman försöker inte vara allt för alla, men det är en bil som får folk att prata, rycka på axlarna och undra. Vissa säger att den inte längre är en Mini – men kanske är det precis detta en modern Mini ska vara: stor, modig och full av karaktär.