En bil som körde 225 km/h och drack mer än du en helg

Det här var inte bara en bil. Det var en epok på hjul — skapad under en tid då tyska ingenjörer inte frågade “Får vi?” utan istället morrade, “Varför inte mer, och varför inte direkt?”

1975 gjorde Mercedes-Benz 450 SEL 6.9 entré — en lyxsedan så ogenerat överdådig att andra bilar kändes som avdragsgilla inventarier. På den tiden viskade folk vördnadsfullt att det var “världens bästa bil”, och för en gångs skull var det inte bara en reklamslogan påhittad i Stuttgarts PR-källare. Den var stor, högljudd och majestätisk — typen av bil Goethe själv hade valt, om han bytt poesi mot vridmoment.

Det här var inte bara en S-Klass. Det här var S-Klass. Fanbäraren. Den som inte bara tog dig från A till B — den svepte in din själ i velour, svävade fram på hydropneumatisk fjädring och tryckte sedan gasen i botten ända ut i stratosfären.

Namnet kom från dess kolossala 6 834 cc V8, ett hjärta lånat från den kejserliga Mercedes 600 limousinen — ja, exakt, diktatorns favorit. Resultatet?
286 hästkrafter,
550 Nm i vrid,
0–100 km/h på bara 7,4 sekunder.
År 1975.

Idag är det snabbt. Då? Ren svartkonst. Det här var inte bara en bil — det var en skinnklädd ballistisk missil med strålkastare.

Stig in, och du möttes av klimatanläggning, centrallås, farthållare, elhissar, strålkastarspolare och säkerhetsbälten fram och bak — allt standard. Naturligtvis var kupén svept i velour. Inte bara “lite” velour — mer velour än en Berlinopera på premiärkvällen.

Baksätet kändes inte som en bänk — det var som en förstaklasskupé på tåg, körd av en chaufför som älskade fart och hatade kompromisser.

Och Mercedes nöjde sig inte med att skruva dit några lyxiga fjädrar. Nej. De konstruerade en helt ny hydropneumatisk fjädring som höll bilens höjd konstant, oavsett om bagaget rymde en sidenklädd VD eller tre ton kaviar. Den var så löjligt bekväm att man undrade varför vi ens uppfann stötdämpare.

Den rullade på 215-breda däck — en lyx på tiden då de flesta fortfarande körde omkring på gummiband. Den hade dubbla avgasrör, för om du kör en 6,9-liters V8 ska det låta som krigstrummor, inte näshårstrimmer. Och de ikoniska Fuchs-fälgarna i aluminium? Inte standard. Självklart var de tillval.

En legend i begränsad upplaga
Bara 7 380 exemplar byggdes någonsin. Idag vördas de som klassiker av högsta rang, och priserna stiger varje år som tomgångsvarvet en kall morgon. Ett välskött exemplar? Över €80 000.

Och ja — Mercedes-Benz Classic har fortfarande reservdelar i lager. En korrekt styrsnäcka går loss på €3 756, och där har du poängen:
Folk köper inte en 6.9 för att de har pengar.
De köper den för att de har smak.