3D-TV: Framtiden som slutade samla damm

När 3D-tekniken äntligen kraschlandade i våra vardagsrum för några år sedan, kändes det som om vi kastats rakt in i framtiden med en jetpack av ren science fiction. Det här var inte bara ännu en gimmick som en smart fjärrkontroll eller en skärm som böjer sig som en yogainstruktör efter för mycket energidryck. Nej, det här var ett löfte – ett högtidligt sådant om att du inte längre bara skulle titta på filmen, utan leva i den. Du skulle flyga genom Avatar, sjunka med Titanic och explodera sida vid sida med varje eldboll Michael Bay någonsin kärleksfullt detonerat. Allt du behövde var en TV som kostade mer än hela köket och ett par glasögon som fick dig att se ut som en statist i ett lågpris-sci-fi-äventyr.
Och så – poff. Bara sådär. Tre år senare var dessa mirakellådor borta från butikshyllorna, som om de återkallats av utomjordingar från Area 51.
Självklart började allt på bio. Redan på 50-talet, när världen fortfarande gick i svartvitt och cigarettreklam ansågs elegant, fick biobesökare de ökända röd-blå pappersglasögonen. Folk älskade det. I ungefär fem minuter. Men bildkvaliteten var så usel att inte ens hundar ville ha på sig dem.
Sen kom Avatar. Biobiljetterna rusade iväg snabbare än Elon Musks självförtroende, och plötsligt var kapplöpningen igång. Samsung, Sony, LG – alla slängde ut 3D-TV på marknaden som om de hade botemedlet mot tristess. Om du inte hade en 3D-apparat för 30 000 kronor var du i princip någon som älskade fattigdom och tvådimensionell misär.
Men… riktigt så blev det inte. För när du väl baxat hem den där hutlöst dyra teknikbesten och satte igång den, slog verkligheten till. Du behövde glasögon. Och inte vilka glasögon som helst. Nej, det var sådana som gav dig huvudvärk, slukade batterier snabbare än din motivation på gymmet och alltid försvann bakom soffan lagom till filmen skulle börja.
Och även om du gjorde allt rätt, visade det sig att en tredjedel av alla människor helt enkelt inte kan se 3D. Fysiologin knackade på: "Välkommen, men… tyvärr." Vissa såg effekten svagt. Andra inte alls. Och så kom huvudvärken. Och illamåendet. Och den där gnagande känslan av att du kanske – bara kanske – varit bättre av att läsa en bok.
När du väl satt där med TV:n, glasögonen och ett recept på ibuprofen, slog insikten till: den så kallade "uppslukande upplevelsen" bestod av tre animerade filmer, några dåligt konverterade actionrullar och ESPN 3D som visade… baseboll. Oavsett hur stor hypen var, när Transformers i 3D får dig att känna dig som om du väntar på apoteket, är något allvarligt fel.
Och innehållet? Det kom aldrig. Varför skulle någon producera något enbart för 3D, när 2D fungerar utmärkt och inte får ditt huvud att kännas som en mikrovågsugn? Filmbolagen gav upp. TV-kanalerna hoppade av. Till och med Blu-ray 3D-skivor stod kvar på hyllorna som bortglömda glasslådor som smälter bredvid skrivaren på kontoret.
Och just när 3D började kännas som något som kanske, möjligen, var värt en chans till… då dök 4K upp. Och HDR. Plötsligt visade TV:n bilder så skarpa att du såg porerna i nyhetsuppläsarens ansikte. Inga glasögon. Inget illamående. Och, föga förvånande – folk valde det.
Tillverkarna, som just hade plöjt ner BNP:n från ett mindre land i 3D-utveckling, stod nu med lager fyllda av oanvända glasögon, osålda TV-apparater och kunder som ryckte på axlarna och sa: "Vet du vad, jag kör nog vidare på hederliga 2D."
2017 var det officiellt slut för 3D-TV. LG, Sony, Panasonic, Philips – alla konstaterade samstämmigt: "Vi är klara här." Standardmodellerna var återigen tvådimensionella. Glasögonen dog ut. Och inte en enda tår fälldes.
Kvar blev bara IMAX, som klamrar sig fast vid 3D som en nostalgisk morfar – mest för att ingen vill erkänna att de betalade 150 kronor för att må halvdåligt i två timmar.